logo

Intervju med två studenter på Musikpedagogprogrammet

Filippa och Emilia

Filippa Thörewik (sång) studerar i musikpedagogprogrammets kandidatutbildning och Emilia Eriksson (träblås, klarinett) i programmets tvååriga högskoleutbildning i musikpedagogik för musiker.

Vilka är ni och hur hamnade ni på SMI?

Filippa: Jag hamnade på SMI för att jag, faktiskt ända sedan jag var barn har vetat att jag skulle bli sångpedagog. Jag hittade något som jag hade skrivit när jag gick i tvåan i grundskolan ”Beskriv din dag om 30 år” - där har jag skrivit att jag var sångpedagog. Min mamma är sångpedagog och har gått på SMI liksom flera av mina tidigare sångpedagoger. Jag har alltid hört gott om skolan. Så mitt val var ganska självklart, jag sökte bara SMI och tänkte att kommer jag inte in så söker jag igen.

Emilia: För mig var det inte alls lika självklart. Jag har ju en musikerbakgrund, har gått på KMH i tre år och hade egentligen tänkt fortsätta på den banan. Men när jag gick sista terminen där så fick jag av en slump ett vikariat i en kulturskola och tyckte att det var jätteroligt och trivdes jättebra. Så mitt i alla mastersökningar började jag i stället leta efter vad det fanns för pedagogiska påbyggnadsutbildningar. Jag googlade runt på allt möjligt och insåg ganska snart att KPU inte var aktuellt eftersom fokuset där är på klassundervisning och jag visste ju att jag ville jobba i kulturskolan, och då såg jag SMI som ett väldigt bra alternativ.

Vilka musikaliska sammanhang trivs ni i?

Filippa: Jag kommer från början från musikalhållet, gick musikklass i grundskolan och sen musikgymnasium - då blev det mer pop-och soulensemble och sen så har jag alltid sjungit i gospelkör. Så jag kommer kanske från flera ställen men det är nog musikal som ligger närmast hjärtat, det är det jag vill jobba med i framtiden. Jag tycker väldigt mycket om produktionstänket eller hela sceniska tänket – att förhålla sig till och samverka med andra konstformer.

Emilia: Jag kommer ju då från det klassiska hållet och känner väl att det är där jag är bekväm. Men jag tycker att det har varit väldigt givande nu på SMI att få möta andra genrer och stilar, och även att möta människor som har helt andra bakgrunder än jag och se vilka samarbeten det kan leda till. Att få utmana sig själv lite att testa på det jag inte är bekväm i.

Vad skulle ni särskilt vilja lyfta fram om studierna på SMI?

Filippa: Det som jag tycker är så fantastiskt med SMI, är att man får en gedigen musikutbildning i allt – för jag vet inte var jag kommer att jobba sen. Vi får en bredd som gör att man sen kan jobba med olika saker. Vid sidan av att jag får mycket sång och sångmetodik som gör att jag kommer att klara av de flesta typer av sångundervisning så kanske jag också behöver kunna leda en ensemble eller orkester och då känns inte det helt ovant. Vi har mycket arrangering, ensemble- och körledning.

Emilia: Ja, det blir ju också väldigt verklighetsnära i arr- och ensembleledningskurserna. ”Ok, nu har vi en grupp med två pianister, en fiol, en cello och en gitarr – vad kan vi göra med det”. Och inte bara så att ”här är din fullstora blåsorkester med bra stämbesättning” – så ser det ju sällan ut i kulturskolorna.

Filippa: Och sen det att vi jobbar hela tiden, har egen undervisning, parallellt med studierna – att man har den här ständiga praktiken. Så allt jag får i skolan kan jag också direkt ta med mig till mitt klassrum.

Emilia: Och tvärtom, har jag en elev som jag har någon svårighet med, då kan jag ta upp det med min metodiklärare och få direkt respons. Det blir så nära en själv. Och så är det så flexibelt – om du har ett jobb så kan du läsa deltid och ofta anpassa schemat efter det.

Filippa: Jag förstår inte hur ni lyckas pussla ihop det! Det är så många som läser i olika studietakt och ändå så funkar det. Det finns alltid möjligheter att pussla ihop studierna med livet utanför. Även om jag är väldigt glad att jag har gått tre år på heltid, det har gjort mig fokuserad.

Emilia: Ja, just det att man kan behålla sitt jobb och göra praktiken där i stället för att ge upp jobbet och hitta övningselever som det är på många andra ställen. Sen ingår det också i praktiken att auskultera, besöka olika lärare i deras undervisning. Alla lärare jag har mött har varit väldigt generösa med att dela med sig av sin tid och kunskap. Jag rekommenderar verkligen att göra många auskultationer, och tacka ja till att stanna längre än vad du behöver om tillfälle erbjuds. Det är så lärorikt att få se elever och lärare ”in action” och har gett mig många idéer och verktyg som jag tar med mig i min egen undervisning.

Har ni några råd till den som funderar på att söka?

Filippa: Rannsaka dig själv om du vill gå utbildningen för att bli en bättre musiker eller för att du vill lära dig mer om pedagogik. Alltså, jag har absolut inte blivit sämre på mitt instrument, tvärtom, men det är inte det som är huvudfokus utan det är genrebreddning, breddning musikaliskt över huvud taget och pedagogik som är i fokus.

Emilia: Jag håller verkligen med. Och se till att undervisa så mycket som möjligt under studietiden. Jag har lärt mig så mycket genom mina elever. Att möta många elever med olika styrkor och svårigheter som jag har kunnat ventilera med studiekamrater och metodiklärare gör att jag känner mig mycket mer förberedd för arbetslivet än vad jag tror att jag hade gjort om jag bara hade haft en eller ett par övningselever.

Vi har ju talat rätt mycket om att utbildningen bygger så mycket på praktisk tillämpning i alla sammanhang, men det finns ju också ett mer teoretiskt, akademiskt spår genom pedagogikkurserna och uppsatsskrivandet, har ni några tankar kring det?

Filippa: Absolut inte mina favoritkurser, men oj vad bra det är! Bara det att när jag började här hade jag aldrig läst en vetenskaplig text, jag förstod ingenting ens när jag läste en kandidatuppsats, och nu känns det väldigt görbart att skriva sin egen.

Emilia: Jag tycker att det är väldigt intressant med hela den biten. Och jag tycker att jag har fått med mig en helt annan ingång till hur jag som lärare kan använda mig av all den kunskap som finns. Det ger verkligen en till dimension till att vara lärare, att ”tvingas” sätta sig in i det här också. Det ger lite större trygghet i jobbet att man har det med sig i bagaget.

Filippa: Ja, ska du skriva till en chef eller en styrelse någon gång eller om du till exempel ska ansöka om pengar till ett projekt så har du redskap för att argumentera och ge referenser.

Och till sist – varför ska man bli musikpedagog?

Emilia: Att få ta del av elevers utveckling och lärandeprocess är något väldigt fint. Att dessutom se elever kämpa mot ett mål för att sedan lyckas och se hur de växer som personer gör en stolt och varm i hjärtat på ett sätt som jag inte har upplevt som musiker. Jag tycker också att lärarrollen har tillfört en dimension till mitt musikerskap, och jag är väldigt mån om att även i framtiden kunna kombinera de två rollerna.

Filippa: Första gången jag fick sitta bakom scenen och se och höra mina elever är en känsla jag aldrig kommer att glömma. Så mycket glädje och stolthet. Då visste jag. Genom att undervisa får jag utforska mitt instrument på nya sätt och träffa människor som är nyfikna på samma sätt som jag. Och att jag kan få vara en del av deras utveckling, både musikaliskt och ibland också personligt, är otroligt häftigt. Det är helt enkelt världens bästa jobb!

Senast upppdaterad: 2023-01-24