Barnvaccinprogrammet - vem ska bära kostnaderna?
Publicerad i Smittskydd nr 3 2007
Det allmänna svenska barnvaccinationsprogrammet sammanfattas i nedanstående tabell som hämtats ur Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS 2006:22). I tillägg till detta rutinschema erbjuds barn med utländsk bakgrund vaccination mot tuberkulos och serumgulsot (hepatit B).
Finansieringen av programmet har följt den klassiska, och ganska unika, svenska fördelningsprincipen att landstingen svarar för kostnaderna för barnhälsovård och primärkommunerna för skolhälsovården. Staten har inget direkt ansvar för kostnaderna för dessa vaccinationer.
Introduktionen av flera nya vacciner har aktualiserat vem som ska svara för de kraftigt ökade kostnader ett utökat vaccinationsprogram skulle medföra. Det första av dessa är pneumokockvaccin till små barn. Ett sådant vaccin skulle minska risken för invasiva, livshotande pneumokockinfektioner (hjärnhinneinflammation, ben- och ledinfektioner, blodförgiftning) hos barn. Dessutom skulle det sannolikt reducera förekomsten av lunginflammation och andra pneumokockinfektioner hos vuxna eftersom färre barn skulle kunna sprida bakterien.
Smittskyddsinstitutets referensgrupp för vaccinfrågor (Refvac) har föreslagit att Socialstyrelsen tar in pneumokockvaccinet i sina rekommendationer för barnvaccinationsprogrammet. Kostnaderna för två doser pneumokockvaccin till små barn skulle öka landstingens kostnader för programmet med 1 123 kronor per barn (listpris enligt FASS) eller totalt 123 miljoner per år. I jämförelse med landstingens totala kostnader för hälso- och sjukvård torde detta inte vara en stor utgift.
En betydligt mera svårhanterad fråga är vaccin mot humant papillomvirus (HPV). Detta virus sprids sexuellt och kan vid kronisk infektion leda till livmodershalscancer hos kvinnor och, mera sällsynt, analcancer hos homosexuella män. Vaccinet har visats ge skydd mot förstadier av livmodershalscancer orsakad av de två HPV-typer som ingår i vaccinet och som orsakar cirka 70 procent av alla fall av denna cancertyp. Varaktigheten hos skyddet efter vaccination är ännu inte känt.
HPV-vaccinet exemplifierar kostnadsproblematiken på ett bra sätt. En grundimmunisering (tre doser) av flickor i åldern tolv till 14 år med det vaccin som nu är registrerat betingar enligt FASS ett pris på 3 354 kronor. Denna kostnad ska enligt nu gällande regelverk bäras av primärkommunerna om Socialstyrelsen tar in vaccinet i sina rekommendationer. Man måste fråga sig om kommunerna kommer att acceptera att ta på sig en kostnad på cirka 180 miljoner per år för att förhindra cancerfall som kommer att inträffa om 15 år eller mer och där vinsten i form av minskade vårdkostnader helt tillfaller landstingen.
Ytterligare ett problem med HPV-vaccinet är att det med relativt stor sannolikhet kommer att krävas minst en påfyllnadsdos efter det att kvinnorna lämnat skolan. Med undantag av influensa- och pneumokockvaccin till riskgrupper förekommer inga fria vaccinationer av vuxna i Sverige och det är oklart om individen eller samhället ska bära kostnaderna för en sannolik revaccination.
Jag har inget förslag till lösning av problemet med finansieringen av nya vacciner men det bör bli föremål för politisk bedömning. Speciellt olyckligt vore om vi hamnar i en situation där vissa vacciner bara blir tillgängliga för dem som har föräldrar med höga inkomster.
