Nya virus dyker upp hela tiden
Sören Andersson Det mesta av vårt smittskyddsarbete de senaste månaderna har naturligtvis upptagits av den nya influensan (H1N1). Den vanliga influensasäsongen hann i princip klinga av och våren var på god väg att övergå i försommar när de första rapporterna kom om en ny variant av influensavirus i Nordamerika. Så i stället för att varva ner och inleda semesterplaneringen var det bara att kavla upp ärmarna. Tillsammans med andra myndigheter, landsting och smittskyddsläkare skulle vi nu omsätta i praktiken allt som vi pratat och skrivit om, förberett i laboratorier och i viss mån övat på.
Den nya influensan i all ära, men egentligen är det två andra virus, relativt nyligen upptäckta, som vi har att tacka för vår gedigna pandemiplanering. Sarsutbrottet 2003 och fågelinfluensan 2006 gav båda obehagliga föraningar om vikten av att vi alltid måste vara ”på tårna” och inte missa eller fördröja responsen på nya faror. Båda dessa infektioner är behäftade med hög dödlighet. Trots att en mycket aktiv internationell smittskyddsinsats kunde häva sarsutbrottet relativt snabbt, kostade ändå epidemin nära 800 liv och fågelinfluensan grasserar tyvärr fortfarande i bland annat Sydostasien och Egypten där nya dödsoffer rapporteras med otäck regelbundenhet.
Bara under 2000-talet har vi således haft tre större utbrott av tidigare okända allvarliga luftvägsvirus. Men listan över nyupptäckta virus under samma tidsperiod är faktiskt betydligt längre. Fantasieggande namn som Hendra, Nipah och Chapare blandas med mer tekniskt torra beteckningar som NL63, HKU1, WU, BOCA och så vidare. Flera av dessa virus kan ge allvarliga sjukdomar och i något fall har de också resulterat i utbrott med internationell spridning. Ett nytt arenavirus, som har sin huvudsakliga reservoar bland gnagare, upptäcktes till exempel efter flera dödsfall i både Zambia och Sydafrika. Liknande händelser har rapporterats från regnskogsområden i Sydamerika. Helt nyligen har rapporter från Frankrike beskrivit en ny subtyp av hiv med ursprung i gorillor men med humana infektioner. Även svenska forskare har varit lyckosamma i sökandet efter nya virus, exempelvis ett luftvägsvirus från Karolinska institutet (benämnt KI virus) och flera nya enterovirus från Smittskyddsinstitutet (SMI).
Allt detta speglar ökat resande, globalisering och klimatförändringar, saker som underlättar infektionssjukdomars spridning. Inte heller får man glömma att nya tekniker och nya metoder i både laboratorier och epidemiologi har möjliggjort att vi i dag kan söka nya virus (och andra mikroorganismer) på ett helt annat sätt än tidigare. Upptäckt och karakteristik sker ofta med förvånande snabbhet – från upptäckten av den nya influensan tog det bara några dagar tills virusets arvsmassa var sekvenserad och rapporterad över hela världen. Det öppnar vägar som tidigare inte varit framkomliga.
Vi kan vara tämligen säkra på att det finns mängder med ännu oupptäckta virus. Ytterligare nya varianter kommer dessutom att skapas genom någon slags naturlig evolutionär utveckling. Detta utgör tunga skäl till att integrera modern epidemiologi och laboratoriemedicin i ett fortsatt aktivt smittskydd.
Om vi nu alla hjälper till i detta avgörande skede genom att vaccinera oss mot den nya influensan och inspirera andra att göra detsamma, kanske den omtalade ”andra vågen” av pandemin kan förhindras helt. Vad som än händer har den aktuella influensaepidemin gett oss tillfälle att vässa våra pandemiplaner ytterligare och för första gången har vi med en bred arsenal av verktyg kunnat genomföra effektiva preventiva åtgärder mot ett oerhört spridningsbenäget virus. Inte minst har ett effektivt vaccin framställts och producerats storskaligt på exceptionellt kort tid.
När den här omgången ebbat ut kommer vi därför att stå ännu bättre rustade inför nästa virus.
Sören Andersson,
Chef för den virologiska avdelningen
