SmiNet – ett kvalitetsverktyg under ständig utveckling
SmiNet är systemet som samlar all information och statistik om anmälnings-pliktiga sjukdomar i Sverige. Alla landsting och smittskyddsenheter är anslutna tillsammans med Smittskyddsinstitutet (SMI). Det gör SmiNet till ett bra verktyg. Men turerna har varit många och det har funnits problem på vägen. Förbättringsarbetet är ständigt pågående.
Sedan 1969 har Sverige haft ett anmälningssystem som fram till 1997 bestod av enbart pappersanmälningar. Då infördes på dåvarande SBL (nuvarande SMI) ett system som kallades SmiNet 1. Bild: Magnus Pehrsson.
Data i SmiNet läggs in i realtid. Det betyder att epidemiologerna på SMI och smittskyddsläkarna direkt har tillgång till all information som lagts in. Syftet med ett gemensamt system är att upptäcka utbrott, trender, mäta storlek av hälsoproblem, utvärdera åtgärder och visa på forskningsbehov.
– Det viktigaste med inrapporteringen är att vi kan använda data och gå till handling, ”data for action”. Alltså statistiken vi samlar ska ge upphov till handling och leda till olika förbättrande åtgärder inom smittskyddet, säger epidemiolog Malin Arneborn på SMI.
Sedan 1969 har Sverige haft ett anmälningssystem som fram till 1997 bestod av enbart pappersanmälningar. Då infördes på dåvarande SBL (nuvarande SMI) ett system som kallades SmiNet 1. När ett fall av en anmälningspliktig sjukdom upptäcktes fyllde den behandlande läkaren i en pappersblankett och skickade en kopia till smittskyddsläkaren i sitt landsting och en kopia till SMI. Några av smittskyddsenheterna hade egna databaser där statistiken för det egna landstinget matades in och på SMI matades blanketterna in manuellt i en rikstäckande databas. Förfarandet kunde ta dagar, ibland veckor, om behandlande läkare inte anmälde sjukdomen inom ett dygn enligt praxis. Men från 2004 är SmiNet 2 i bruk, det vill säga det webbaserade system som används i dag.
Klamydia står för 60 procent
Till en början kritiserades systemet för att vara tidskrävande – en pappersblankett gick snabbare att fylla i.
– Men det är en vanesak, i dag ser de flesta fördelarna med det webbaserade systemet. Dessutom kommer de elektroniska blanketterna att förenklas under 2011. Vi har påbörjat ett arbete som ska göra anmälningsförfarandet enklare och förhoppningsvis har vi nya blanketter nästa år, säger Malin Arneborn.
Totalt är det cirka 75 000–80 000 anmälningar på ett år. Den vanligaste anmälningspliktiga sjukdomen är klamydia som står för omkring 60 procent av alla anmälningar. Därefter kommer campylobakter och salmonella. Sammanlagt finns cirka 750 000 individer registrerade i systemet.
Det webbaserade systemet tar emot cirka 95 procent av samtliga anmälningar av anmälningspliktiga sjukdomar. Övriga anmälningar inkommer till smittskyddsenheterna eller SMI genom pappersblankett som läggs in manuellt. Av de kliniska anmälningarna, det vill säga anmälan från den behandlande läkaren, kommer 89 procent via webben.
– Vi önskar så klart ha hundra procents täckning, men det kvarstår en del arbete med att få alla behandlande läkare att anmäla direkt på webben. För att göra detta behövs en kod, den som inte har en kod kan kontakta smittskyddsenheten i sitt landsting. Annars måste blanketten skrivas ut och skickas per post, säger Malin Arneborn.
Landstingens olika behov
SmiNet utvecklas genom en samarbetsgrupp som består av 8–10 SmiNet-användare i landstingen, en laboratorierepresentant, en epidemiolog från SMI samt projektledaren för SmiNet, Katarina Skärlund. Alla smittskyddsenheter kan lämna förslag på förbättringar som rådet samlar och sedan gör en prioritering av åtgärder.
– Vi har arbetat en del med att förbättra och förfina systemet, just nu lägger vi våra resurser på att öka hastigheten. Det ska gå snabbare att både lägga in information och att söka den, säger Katarina Skärlund .
Datainsamlingsdelen av programvaran SmiNet används numera även för annan rapportering än de enligt lagen anmälningspliktiga sjukdomarna. Till exempel för övervakning av andra smittsamma sjukdomar och uppgifter om antal STI-tester kan läggas in för att kontrollera antal testade, ålder och kön. Något som besvarar intressanta frågor för det preventiva arbetet. Systemet användes även under pandemin 2009 för att anmäla antalet vaccinerade.
Men SmiNet är bara ett verktyg. Det intressanta är vilken information det fylls med och framför allt vilken kvalitet det är på informationen. En utvärdering av systemets kvalitet pågår genom att jämföra SmiNet 1 och SmiNet 2. Hittills har man sett att anmälningar kommer in snabbare och håller högre kvalitet med SmiNet 2.
Risk för dubbelanmälningar
I dag finns få tvingande fält i blanketten för att göra det så enkelt som möjligt för den behandlande läkaren att fylla i uppgifter. Personnummer, id-nummer eller rikskod skrivs in i tillsammans med sjukdom. Det har varit viktigare att få in en snabb anmälan än att den är komplett från början. Men för att kunna arbeta med verktyget på ett medvetet sätt krävs mer information.
Till exempel information om var patienten blivit smittad för att kunna följa smittspridningen. SmiNet lyder under personuppgiftslagen (PUL) och offentlighets- och sekretesslagen och inhämtar data enligt smittskyddslagen. I takt med att SmiNet utvecklas kommer troligtvis även en tydligare lagreglering att behövas. Datainspektionen har i en skrivelse till regeringen begärt att frågan utreds. Samtliga sjukdomar anmäls med full identitet, utom STI-sjukdomarna (hiv, klamydia, gonorré och syfilis). Dessa anmäls med så kallad rikskod för att anonymisera anmälan. Koden innehåller födelseår och de fyra sista siffrorna i personnumret – exempelvis 1980-5528. Ett problem med rikskoden är att många av patienterna saknar personnummer när de anmäls – de får då någon annan tillfällig kod. Samma individ kan bli anmäld ett flertal gånger under olika koder, om de flyttar mellan landstingen eller får svenskt personnummer till exempel. Det är ett omfattande arbete att rensa bort dubbelanmälningar, och helt lyckas det sannolikt inte. Därför finns en osäkerhet i den epidemiologiska statistiken för just dessa sjukdomar, vilket bland annat drabbar uppföljningen av antalet hivsmittade.
Utbrott kan upptäckas
En annan del av SmiNet är utbrottshanteringsdelen som består av parallella databaser med specifika funktioner. Till dessa databaser kan fall kopplas för att hantera olika utbrott. De fungerar som lokala databaser på smittskyddsenheterna där de kan ha sin egen information, utredningar, daganteckningar, kontaktspårning och lagföring.
För att upptäcka misstänkta utbrott eller ovanligt många fall av en särskild sjukdom, geografiskt eller tidsmässigt, finns en särskild funktion utvecklad. Den kallas CASE och samlar in data från SmiNet för att sedan slå larm om den hittat något anmärkningsvärt.
Det finns dock förbättringspotential för att öka kvaliteten i SmiNet. En önskan för framtiden skulle vara att koppla samman systemet med ett rikstäckande journalsystem för att få en uppfattning om mörkertal av en viss sjukdom.
– Det skulle även underlätta för den behandlande läkaren att anmäla sjukdom i SmiNet samtidigt som den ställer diagnosen i journalsystemet, säger Malin Arneborn.
Underlag saknas
För att en databas ska hålla hög kvalitet är det av stor vikt att direktiven för informationen som förs in är tydliga. En viktig fråga är att förklara varför anmälningsplikten finns för de 63 anmälningspliktiga sjukdomarna i smittskyddslagen.
– Vi bör kunna svara tydligt på frågan varför var och en av dem är anmälningspliktig. Det kan vi inte i dag, det saknas tillräckliga underlag för vilka kriterier en sjukdom har blivit anmälningspliktig. Dessutom kan man fråga sig om vi ska hålla samma kontroll över alla 63 sjukdomar varje år? Eller kan man tänka sig att vi fokuserar och ökar bevakning på några sjukdomar under en tid, till exempel ett år, för att sedan fokusera på andra sjukdomar? Kanske skulle det ge noggrannare hänvisningar till vilka preventiva åtgärder som är mest effektiva, säger Malin Arneborn.
