Med både hängslen och livrem

Det finns ett ställe i Rosenbad som alltid är vaket. Regeringskansliets kansli för krishantering ska se till att ansvarig minister hålls uppdaterad. Men om vad? Ja, det är faktiskt en uppgift för Christina Salomonson.

– Hellre vara beredd på att vara beredd än att försöka vara beredd på allt. Det är det enda rimliga, säger Christina Salomonson, chefstjänsteman för krishantering på Regeringskansliets kansli för krishantering.
Det isländska askmolnet är ett bra exempel, knappast något som låg högt på risklistorna innan det uppenbarade sig.
– Man ska vänta sig det oväntade, exakt vad blir man varse tids nog. Speciellt viktigt är att snabbt våga höja beredskapen och sätta igång ett arbete. Det gjorde vi i det här fallet. Annars är misstaget många gör just att de väntar för länge, de tror att det inte ska bli något.
Det är också kansliet för krishantering som i slutänden bedömer vilka händelser som är värda att bevaka och som sedan säkerställer att regeringen informeras. I det läget kan Christina Salomonson nå fram med ett samtal när som helst på dygnet. Ingenting av vikt ska gå förlorat – det är om inte annat en läxa från katastrofen julen 2004.
– Till skillnad från före tsunamin finns nu på Regeringskansliet väl inarbetade rutiner och en genomtänkt organisation som kan ta hand om kriser.

Håller regeringen uppdaterad

Men också mer allmänt har Christina Salomonsons kansli funktionen som länk mellan krisberedskap och politisk ledning. Även när ingenting särskilt händer har kansliet en vardagskontakt med politiska ledningen. Det kan röra vad som helst, från Kabul till Borås.
– Det behöver inte betyda att något ska göras, men vårt jobb är att hålla regeringen uppdaterad.
Det säkra före det osäkra är principen.
Christina Salomonson understryker att det inte är något lätt jobb. Till syvende och sist ska man ur en enskild händelse dra ut vad som verkligen är viktigt: vad är det vi ser, vad är det vi måste uppmärksamma, vad är det vi inte får tappa bort? Och att reagera därefter – att larma, aktivera omfattande resurser men också att våga trappa ner beredskapen när den stunden kommer.
Chefstjänstemannen för krishantering har tre uppgifter: att utveckla, samordna och följa upp krishanteringsarbetet i Regeringskansliet. Christina Salomonson påpekar att man är till för Regeringskansliets och regeringens behov. Kriskansliet kan i undantagsfall ha direktkontakt med vissa myndigheter, men grundinställningen är att gå via departementen.
– Vi ska inte samordna myndigheternas arbete på beredskapsområdet. Det ska de själva sköta och i den mån det behövs ytterligare stöd så har ju Myndigheten för samhälls-skydd och beredskap (MSB) en tydlig roll.
Regeringskansliet är medvetet om risken för överlappning av ansvarsområden, och det kan ha funnits en oro på departementen när kansliets verksamhet startade, men Christina Salomonson konstaterar att man inte har sakkunskaperna, att det i första hand handlar om att vara en förmedlande länk uppåt.
– Men det hindrar ju inte att vi kan uppmärksamma berörda departement på vissa frågor som vi anser särskilt viktiga.

Minimistandard

Christina Salomonson har också ansvaret för att det finns en konkret krisberedskap på Regeringskansliet och departementen.
– Vi ger riktlinjer och vägledning för att skapa en större enhetlighet. I dag har vi till exempel en tjänsteman i beredskap (TIB) på alla departement. Förr hade olika departement lite olika lösningar.
Naturligtvis behöver inte alla departement ha en likadan beredskap – till exempel har knappast kulturdepartementet samma behov som försvarsdepartementet – men det ska finnas en minimistandard. Det är Christina Salomonsons ansvar.
Det betyder också att kansliet för krishantering ansvarar för övning och utbildning inom Regeringskansliet. Ett tiotal tjänstemän har detta som sin huvudsakliga arbetsuppgift. Totalt har kansliet för krisberedskap runt 40 medarbetare. Omvärldsbevakningen tar drygt tio av dessa tjänster i anspråk. Ytterligare ett tiotal arbetar med krishanteringsförmåga och utbildning. Fem–sex personer är mer analytiskt inriktade och arbetar med frågeställningar som har lite längre framförhållning: ”Vilka konsekvenser kan askmolnet få på två veckors eller två månaders sikt?”
Tyngden i verksamheten ligger dock på omvärldsbevakningen – året runt, dygnet runt. Om något allvarligt händer ska det upptäckas.
– Vi brukar säga att vi ska titta brett. Det ska vara händelser eller situationer som ”kan påverka Sverige, svenska medborgare och svenska förhållanden och som kan komma att föranleda krishantering”. Var gränsen sedan går får man bedöma från fall till fall, säger Christina Salomonson.
Men i bakhuvudet finns självklart tsunamin, när det tog alldeles för lång tid för departement och regeringskansli att reagera, att förstå vidden av katastrofen. Det ska inte upprepas.
– Säg att det händer något på smittskyddsområdet. Ansvariga departement och myndigheter kan sakfrågan, vi bidrar med en bredare analys när det gäller andra och kanske mer oväntade samhällskonsekvenser, som kan bli en följd.
Under den nya influensan till exempel hjälpte man socialdepartementet att ta fram FAQ:s (de vanligaste frågorna) som man kunde lägga ut på regeringens hemsida.
– Det var nytt för dem och de hade inte heller kapacitet att avvara personal från det löpande arbetet. Vi stöttade också med medie-bevakning under en tid.
Det handlar mycket om logistiskt stöd, att samordna möten och information. Till exempel skapades en press/infogrupp, med alla departements pressekreterare och informatörer, för att samordna budskapen som gick ut till media.
Omvärldsbevakarna ska även larma, att när som helst det finns ett behov ta kontakt med TIB på berörda departement: ”Första frågan är ofta om de själva lagt märke till händelsen i fråga. Antingen har de det – eller inte.”
– Vi såg till exempel rätt snart att det isländska askmolnet berörde ganska många departement och myndigheter. Vår roll blev då att sammankalla dels så kallade IDA-grupper (interdepartementala arbetsgrupper) för att kartlägga behov och insatser, dels statssekreterarmöten.
Alla på Regeringskansliet ska ha en gemensam bild av händelserna. Dubbelarbete och motstridiga insatser ska undvikas.
– Man kan säga att vi skapar en basal lägesbeskrivning som underlag för regeringens beslut.

Schemaslarv kan bli dyra

Christina Salomonson lämnar den 1 juni över till Therese Mattsson som närmast kommer från Rikskriminalpolisen där hon varit chef sedan 2004. En förhoppning är att efterträdaren kan fortsätta den väg som kansliet redan slagit in på, och kanske är ett bra råd att inte glömma fallgroparna.
– I början hände det att vi inte var tillräckligt snabba med att bemanna upp vår egen organisation. Det är ett klassiskt fel, att gå för länge med samma personer. Det gäller cheferna också. Man får ganska snabbt ett tunnelseende.
Det gäller att ha ordentliga scheman och att avlösa personalen. En krypande pandemi kan man möjligtvis klara ändå, men vid en tsunamiliknande händelse finns inget utrymme för trötta medarbetare. Den mänskliga faktorn förblir den vanligaste risken.
Jag tycker att vi under de två år vi funnits varit till stor nytta, vare sig det gällt finanskris, pandemin eller nu senast askmolnet. Jag kan släppa med gott samvete. Nu är verksamheten igång, säger Christina Salomonson.

Christina Salomonson fick ett utredningsuppdrag av regeringen Reinfeldt i januari 2007. Uppdraget var att utreda tillsättandet av en nationell krishanteringsfunktion i Regeringskansliet. En funktion som inte funnits under tsunamin.
Christina Salomonsons förslag till regeringen kom hösten 2007 och hon fick ansvaret att under det kommande halvåret rekrytera personal och organisera kansliet för krishantering som sedan startade sin verksamhet den 31 mars 2008.

Text: Marco Morner

Uppdaterad 2010-06-03 12:54