Sjukdomsinformation om rabies

Annan benämning: lyssa

Rabies är en zoonos, d.v.s. en sjukdom som kan överföras mellan djur och människa.

Rabies finns över i stort sett hela världen och drabbar däggdjur. Insjuknande leder så gott som alltid till döden. Hos fladdermöss och hund har man även påvisat kroniska smittbärare som periodvis utsöndrar virus utan att visa tecken på sjukdom. Hur vanligt detta är, är inte känt. När människan drabbas och utvecklar symtom är sjukdomen så gott som alltid dödlig. Världshälsoorganisationen uppskattar antalet humanfall per år till mellan 30 000 och 70 000, de flesta i U-länder.

Smitta upprätthålls i ett område av infekterade djur. Hund är, globalt sett, den främsta smittöverföraren, men andra viktiga smittkällor är räv, fladdermus, katt, varg och tvättbjörn. Smittan är relativt vanligt förekommande i Östeuropa men ovanlig i övriga Europa. Sverige har varit rabiesfritt sedan 1886. Bland andra rabiesfria länder kan nämnas Norge, Island, Storbritannien, Australien, Nya Zeeland och Japan. I Afrika, Asien och Nord- och Sydamerika är sjukdomen tämligen allmän.

Orsakande mikroorganism, smittvägar och spridning

Rabies orsakas av ett virus som tillhör gruppen rhabdovirus. Rabiessjuka djur utsöndrar virus i saliven från cirka tio dagar innan de utvecklar symtom på sjukdomen och under hela sjukdomsperioden. Smitta sker genom att infekterad saliv överförs till mottagligt djur eller människa genom bett eller slickning. För att virus ska föras över med slickning fordras ett sår, virus kan inte självt penetrera huden. Smitta kan även ske via slemhinnor, exempelvis ögon.

Luftburen smitta finns också beskriven från grottor som härbärgerat stora kolonier av fladdermöss. Överföring mellan människor är teoretiskt möjlig då även rabiessjuka personer kan ha virus i saliven, men detta har aldrig rapporterats. Smittöverföring via hornhinnetransplantation har dock rapporterats i några enstaka fall.

Inkubationstiden är vanligen tre–sex veckor men kan vara så kort som fem dygn och så lång som ett år. Dess längd beror bl.a. på smittdosen och var på kroppen man blivit biten – den är betydligt kortare om man blivit biten i ansiktet än om man bitits i benet.

Symtom, komplikationer, behandling och diagnostik

Rabies med manifesta symtom är en till 100 procent dödlig sjukdom, som inte kan behandlas trots modern intensivvård. Patienten insjuknar med ångest och oro som tecken på en hjärninflammation. Genom påverkan på nerver till svalgmuskulaturen får patienten kramper vid sväljning (vattuskräck). Patienten avlider i regel inom 14 dygn.

Då rabies ofta har en lång inkubationstid kan man förhindra sjukdom genom att omedelbart efter smittillfället vaccinera och ge immunglobulin. Diagnosen bygger på patientens sjukhistoria med information om utlandsresa och djurkontakter. Virus, eller delar av virus, kan ofta påvisas i prov från saliv, hornhinna eller från hud. Diagnos kan också ställas genom att man påvisar antikroppar mot rabiesvirus i patientens blod.

Allmänt förebyggande åtgärder

Det viktigaste sättet att skydda sig mot rabies är att man vid utlandsresa låter bli att klappa okända däggdjur, i första hand hund eller katt. Det finns ett effektivt vaccin, som kan användas såväl rent förebyggande som efter en möjlig exposition.

Vid en sedvanlig turistresa bör det räcka med information. Vaccination kan övervägas till resenärer som genom sitt yrke har ökad risk för kontakt med rabiessmittade djur eller människor, t.ex. skogsfolk, veterinärer, sjukvårdspersonal etc. Vaccinet brukar också ges till personer som kommer att befinna sig tidsmässigt långt från platser där vaccin finns att tillgå. Barn, som har en bristande förmåga att inse vikten av att inte kela med djur, bör kanske särskilt komma i åtanke. Även djur såsom hund och katt kan vaccineras. Många länder ställer krav på rabiesvaccinering vid införsel av djur. För Sverige gäller särskilda regler.

Åtgärder vid inträffade fall och/eller utbrott

Rabies klassas enligt smittskyddslagen som en allmänfarlig sjukdom, och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och till Smittskyddsinstitutet (SMI). Rabies är en smittspårningspliktig sjukdom. Vid misstanke om inhemsk smitta måste veterinära myndigheter varskos. Kraftfulla åtgärder behöver då vidtas för att eliminera en eventuell djursmitta. Rabies hos djur omfattas av epizootilagen och ska anmälas redan vid misstanke om sjukdom.

Kommentarer

Under de senaste 30 åren har två personer vårdats på svenskt sjukhus för rabies.

• Det första fallet var en man som smittades i Indien och som 1974 insjuknade efter återkomsten till Sverige.
  
• Det andra fallet var en kvinna som insjuknade sommaren 2000 och som smittats i Thailand.

Båda dessa patienter hade smittats av en sjuk hund.

• I Danmark påvisade man under hösten 1998 rabies hos tre får i tre olika danska besättningar utan inbördes fysisk kontakt. Från ett av fåren isolerades en europeisk stam av fladdermusrabies. Hos de två andra har man endast påvisat rabiesinfektion med hjälp av immunofluorescens och inte isolerat virus. Rabies påvisas också från fladdermöss i Danmark. Man försöker nu få in vildkatter för att undersöka eventuell rabiesförkomst bland dessa. Även i Sverige önskar Statens Veterinärmedicinska Anstalt få in döda fladdermöss för att utröna om smittämnet också finns här.
• Tre personer i Tyskland kan ha smittats med rabies genom organtransplantation (lunga, njure/bukspottskörtel och njure). Tre patienter som erhöll andra organ (lever och hornhinna) mår bra. Donatorn, en ung kvinna, hade inga symptom på rabies utan fick hjärtstillestånd och konstaterades hjärndöd. Detta måste ses som en extremt ovanlig händelse.
• I Moskvaregionen har antalet rabiesinfekterade djur ökat markant de senaste åren och antalet djur som verifierats under de första elva månaderna 2008 är det högsta på 25 år. Hittills i år har rabies påvisats hos 173 djur men den verkliga siffran är sannolikt större då mörkertalet tros vara stort. En av orsakerna till ökningen är sannolikt skiftet av vektor. Tidigare har räv varit den huvudsakliga vektorn för rabies i denna region men de senaste åren har mårdhunden alltmer övertagit den rollen. Mårdhunden är ett hunddjur som ursprungligen kommer från östra Asien. Under mitten av 1900-talet introducerades mårdhunden som pälsvilt i före detta Sovjetunionen. Därefter har mårdhunden, som har få naturliga fiender, snabbt spridit till övriga Europa, framför allt till östra delarna. I Finland är mårdhunden vanligt förekommande och det satsas nu stora resurser på att förhindra mårdhundens etablering i Sverige.
  Ryssland är ett av de få länder i Europa som har inhemska humanfall av rabies och i år har två av dessa rapporterats från Moskvaregionen. Det ena var en man som blev biten av en mårdhund som hittades i hans sommarhus. Generellt är exposition för hundbett den vanligaste smittkällan för människor. Men ett vanligt sjukdomstecken hos vilda djur som drabbas av rabies är att de förlorar sin rädsla för människor och tvärtom söker sig till bebodda trakter och kan då utgöra en risk.

Den första person som framgångsrikt vaccinerades mot rabies hette Josef Meister. Han blev som liten pojke svårt biten av en rabiessjuk hund, och Louis Pasteur gavs här möjlighet att prova sitt på kaninryggmärg framtagna och därefter avdödade vaccin.